När Polen aktiverar Natos artikel 4 – detta innebär det egentligen
Efter misstänkta kränkningar av polskt luftrum natten till onsdag valde Polen att åberopa artikel 4 i Natos fördrag. Men vad innebär detta egentligen för Nato och medlemsländerna? Finländska public service-bolaget Yle reder ut begreppen.
- Polen åberopar artikel 4 efter misstänkt rysk drönaraktivitet.
- Artikel 4 innebär konsultationer mellan Natos medlemsländer om säkerhetshot.
- Åtgärder beslutas av medlemsländerna, men artikel 4 är framför allt ett första steg i krishantering.
Polens premiärminister Donald Tusk valde att aktivera artikel 4 i Natofördraget efter att flera misstänkta ryska drönare kränkte polskt luftrum natten till onsdag. Den finska kanalen Yle har gjort en genomgång av vad detta innebär för både Polen och övriga Natomedlemmar.
Artikel 4 – konsultation vid hot
Enligt artikel 4 i Natofördraget ska medlemsländerna samråda om någon part anser att dess territoriella integritet, politiska oberoende eller säkerhet är hotad.
Konsultationerna sker inom Nordatlantiska rådet, Natos högsta politiska beslutsorgan. Rådet kan därefter avgöra om hotet är allvarligt och om ytterligare åtgärder behöver vidtas.
Parterna (ska) samråda närhelst en part anser att någon parts territoriella integritet, politiska oberoende eller säkerhet hotas.
Natofördraget, artikel 4 enligt Yle.
Artikel 4 innebär dock inte automatiskt militära insatser. Det är medlemsländerna som beslutar om eventuella åtgärder, vilka måste godkännas enhälligt.
Historik och syfte med artikel 4
Sedan Nato bildades 1949 har artikel 4 aktiverats sju gånger. Det senaste tillfället var i samband med Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina i februari 2022.
Tanken bakom artikel 4 är att alliansen ska samlas och hantera potentiella kriser innan de eskalerar. Det är därmed ett första steg i Natos krishanteringsprocess.
Enligt Yle fungerar artikel 4 som en mekanism för att möjliggöra dialog och samordning mellan medlemsländerna när någon upplever ett säkerhetshot.
Skillnaden mot artikel 5
Det som skiljer Artikel 4 från den omtalade artikel 5, är att den förra inte kräver att övriga Nato-länder automatiskt måste agera. Artikel 5 utgör grunden för Natos kollektiva försvar, och enligt denna ska ett väpnat angrepp mot ett medlemsland betraktas som ett angrepp mot samtliga.