Debatt: Trenden bland yngre par – kärlek vid första avtalet
Nästan vart tredje par som gifter sig skaffar äktenskapsförord och trenden är uppåtgående. Det här handlar inte om misstro utan snarare om en generation som sett vad som händer när kärleken tar slut utan spelregler. Ändå saknas kunskap om vad ett äktenskapsförord faktiskt gör och inte gör.
Det är dags att sluta se förordet som en försäkring mot kärlek och börja se det som en del av den, skriver en psykolog och en jurist.
Äktenskapsförordet har länge haft ett imageproblem. Det har betraktats som ett juridiskt verktyg förbehållet de extremt förmögna, eller som ett tecken på bristande tillit.
Den bilden håller nu på att förändras i grunden.
Siffrorna talar sitt tydliga språk. Över 14 000 äktenskapsförord registrerades i fjol med en tydlig uppåtgående trend. Ungefär 30 procent av alla som gifter sig i Sverige har ett. Det är en utveckling som drivs på av yngre – millennials och generation Z.
I USA är trenden ännu mer uttalad: över 40 procent av förlovade eller gifta i dessa generationer uppger att de har ett äktenskapsförord. På TikTok har #PrenupTalk blivit ett eget fenomen.
Har den yngre generationen blivit mer cynisk? Nej. Den har blivit mer pragmatisk.
Den mest uppenbara förklaringen är erfarenhet. Millennials och generation Z har ibland kallats ”skilsmässobarnen". Många har på nära håll sett hur utdragna och bittra separationer trasade sönder familjeekonomin.
Det skapar vad psykologin kallar förlustaversion, en stark drivkraft att i förväg minimera risken för framtida ekonomisk katastrof.
Den andra förklaringen handlar om timing. Tidigare generationer gifte sig i tjugoårsåldern och byggde upp sin ekonomi tillsammans från noll. Idag är medelåldern för förstagångsvigda i Sverige mitten av 30-årsåldern. Man hinner bygga upp egna tillgångar eller dra på sig skulder innan man gifter sig.
Äktenskapsförordet blir då inte en fråga om tillit, utan om verklighetsförankring.
Den tredje förklaringen är kanske den mest intressanta: synen på tillit har förändrats. Att undvika att prata om pengar ses inte längre som romantiskt, utan som naivt. För dagens unga par är finansiell transparens ett bevis på mognad. Att gemensamt lösa tänkbara framtidsscenarier medan man är mitt i förälskelsen ses som att vårda relationen snarare än något som hotar den.
Till detta kommer en bredare samhällsförändring. Äktenskapet har gått från att vara en ekonomisk nödvändighet till ett val för självförverkligande. I det individualiserade äktenskapet värderas autonomi högt. Det är inte ett tecken på svaghet i relationen. Det är ett tecken på jämställdhet.
Trots att allt fler skriver äktenskapsförord finns det en påtaglig kunskapslucka om vad det faktiskt innebär. Många tror att det påverkar ägandet under äktenskapet. Det gör det inte. Ett äktenskapsförord reglerar enbart vad som händer med egendomen när äktenskapet upplöses, en händelse som per definition aldrig är planerad när man gifter sig.
Det skapar ett psykologiskt dilemma. Man ska fatta ett rationellt beslut om en situation som känns overklig i stunden. Det är som att köpa ett paraply när solen skiner. Hjärnan säger att det är klokt, känslan säger att det inte behövs.
Ändå finns det situationer där avsaknaden av ett förord kan få stora konsekvenser.
Ett tydligt exempel: den som har ärvt egendom kan vid en skilsmässa tvingas dela med sig till sin före detta partner. Arvlåtaren kan visserligen skriva in som villkor i testamente eller gåvobrev att egendomen ska vara enskild. Men om den andra parten i äktenskapet inte känner till det uppstår även i det fallet lätt konflikter.
Ett annat vanligt scenario rör företagare. Den som har större delen av sin förmögenhet bunden i ett bolag kan vid en skilsmässa tvingas skuldsätta sig eller förlora kontrollen över företaget för att lösa ut sin partner. Det behöver inte handla om miljardbelopp, samma mekanism slår till för den som driver ett jordbruk eller äger en restaurang.
Så vad bör göras? Vi har tre förslag.
För det första: gör två tankeexperiment innan ni gifter er. Det ena är moraliskt. Skulle det kännas rimligt att dela lika på all egendom även om skilsmässan till exempel orsakats av den andra partens otrohet? De flesta landar i att svaret är nej, åtminstone om man äger olika mycket när man gifter sig.
Det andra tankeexperimentet är ekonomiskt. Vad skulle en skilsmässa om tio eller tjugo år innebära praktiskt? Skulle båda parter ha råd att välja att bo kvar? Eller riskerar äktenskapet att bli ett ekonomiskt fängelse för den ena parten? Det har historiskt framför allt drabbat kvinnor.
För det andra: normalisera samtalet. Präster, bröllopsplanerare och mäklare skulle kunna förmedla kontakt till juristtjänster i samband med vigsel och bostadsköp. Skatteverket, som nyligen lanserat en digital tjänst för hindersprövning, skulle kunna bygga in en fråga om sökande vill läsa vidare om äktenskapsförord.
Idag hamnar ansvaret helt på individen, i en livssituation som präglas av optimism snarare än riskanalys. Det är som att förvänta sig att folk spontant ska välja rätt pensionsfond, vi vet från forskningen att det inte fungerar så.
För det tredje: ge äktenskapsförordet en plats i den bredare diskussionen om ekonomisk jämställdhet. Äktenskapsförord behöver inte vara en allt-eller-inget-lösning. Det kan begränsas till exempelvis den egendom som parterna har med sig när de gifter sig.
Så länge kvinnor i genomsnitt tjänar mindre, och riskerar ekonomisk utsatthet efter en skilsmässa, är äktenskapsförordet inte bara en juridisk fråga – det är även en jämställdhetsfråga.
Att skriva ett äktenskapsförord handlar inte om att planera för att det ska gå dåligt. Det handlar om att ta ansvar för varandra – också i det scenario ingen vill tänka på. Samma generation som kräver transparens i allt från livsmedelsproduktion till datainsamling har nu börjat kräva transparens i sina relationer.
Det är inte oromantiskt. Det är moget. Och det är på tiden att resten av samhället hänger med.
Lycka till!
/Niklas & Thomas
Niklas Laninge är sparpsykolog hos fondroboten Opti.
Thomas Eriksson är jurist och skribent med tidigare erfarenhet från förmögenhetsförvaltning.
Niklas Laninge