Laninge: Investerare som agerar affektivt – och kallar det rationellt
Som sparpsykolog hos Opti pratar jag ofta med människor om deras sparande. När vi kommer in på vad de faktiskt gör märker jag ett tydligt mönster, ett mönster som har ett akademiskt namn. Men det återkommer jag till.
Så här kan det låta när jag frågar vad man gör med sitt sparande:
- "Vi sparar till barnen."
- "Jag har USA."
- "Jag har sektorroterat."
- "Jag sålde min USA-exponering när Trump började med tullarna."
Hela området ”spara” kokas ner till en handling, inte sällan uttryckt med ett nöjt tonläge, som om saken vore avklarad.
Den prisbelönte psykologen Elke Weber såg samma sak hos amerikanska bönder i Illinois på 90-talet. Bönderna ifråga stötte där och då på ett nytt hot mot sina skördar: klimatförändringen. Weber studerade vad de gjorde för att hantera utmaningen.
Vissa började lobba politiskt, vissa bytte gröda, vissa skaffade försäkring. Nästan ingen gjorde flera saker samtidigt. Så fort en åtgärd var gjord släppte oron, även när problemet objektivt sett krävde fler parallella lösningar.
Weber gav fenomenet ett namn: single action bias.
Som så ofta är det inte kunskapsbrist som orsakar beteendemisstaget. Bönder såväl som privatsparare vet ofta att det finns mer att göra. Men handlingen styrs främst av att man vill få oron att försvinna, snarare än att lösa problemet. Man agerar affektivt, inte effektivt.
På börsen blir det extra tydligt. Det är sällan man gör en stor förändring i portföljen en vanlig ljummen tisdag. Det är när känslorna är som varmast. Antingen i ren rädsla, som när tullarna kom och USA-exponeringen plötsligt kändes outhärdlig. Eller i ren girighet, som när en ny sektor börjar lyfta och man inte vill stå utanför.
Eftersom ens agerande får ångesten eller FOMO:n att släppa stannar man där. Problem uppstår eftersom den som sålde USA i april 2025 sannolikt inte klev tillbaka in när läget blev lugnare. Den som roterade in i AI-aktier roterade sällan ut igen när värderingarna sprang iväg.
Det här är en av de mest dokumenterade förklaringarna till varför privatsparare avkastar sämre än index. Dalbar, Morningstars Mind the Gap och Vanguards Advisors Alpha pekar alla åt samma håll.
Avkastningstappet beror inte i första hand på avgifter eller fondval, utan på enstaka, emotionellt laddade handlingar som aldrig följs upp.
Det kluriga med sparande är att det aldrig blir klart. Riskprofilen behöver prövas igen. Månadssparandet bör stiga i samband med löneökning. Bolån ska omförhandlas och försäkringar ses över. Det kräver flera handlingar, om och om igen, vilket är precis det vår psykologi värjer sig mot.
Lösningen blir att automatisera så mycket som möjligt av det som går att automatisera, så att bandbredden räcker till resten. För det som inte går att automatisera gäller det att sätta en trigger.
Alla beteenden behöver nämligen en trigger, annars blir de inte av. En kvartalsvis påminnelse om att höja månadssparandet. En årlig genomgång av elavtal och försäkringar. Annars glömmer du bort det.
Bönderna i Illinois agerade inte fel, felet var att tro att en sak räckte.
Du har förmodligen redan gjort en bra sak med ditt sparande. Frågan är om du tror att den räckte?
/Niklas
Niklas Laninge är sparpsykolog hos den oberoende fondroboten Opti.
Niklas Laninge